torsdag 28 mars 2013

Sjuksstuga

Så har vi haft vår släng av sjukstuga... igen. Lilla Trollet började med feber, hosta och halsont i 7 dagar. Sedan hakade jag på och låg hela helgen men samma sak. Nu ligger mannen... Jag blir så trött på detta! Bakslag i träningen blir det också och det har jag ingen lust med. Nu vill jag ha sol, värme och sjukdomsfri tillvaro!

Nu väntar ju långledig helg och vad det verkar som ska det ju bli sol i alla fall. Jag ser fram emot att få tid men framför allt ork till att träna och pyssla hemma. Ladda batterierna lixom! Och träning lär ju behövas eftersom mannen kom hem med ett påskägg innehållande 5 kg godis. Herre nån.... om vi tjuvstartat? Självklart! Godisråttan Ellan kan ju inte hålla sig ifrån sötsakerna inte. Men det får bli långa löprundor och så lite promenader emellan så ska vi nog komma ifatt.

Vad som slarvats med är ju hemmaövningarna... jag var skitduktig (om jag får säga det själv) med dem i början när jag fick dem av min PT. Men sedan kommer annat emellan, en körig period på jobbet, vabbande mm mm och rutinerna som inte riktigt satt rubbades direkt. Så sjukt dåligt! Och nu fick jag också ett kvitto på att det faktiskt är de hemmaövningarna som hjälpt bort ryggvärken. Den kom som ett brev på posten igår kväll, när de inte gjorts på 1,5 vecka. Det börjar i axeln, går ner genom hela armen och så lite domningar i handen. Alltså - nu blev jag ju motiverad att köra Sussanne Lanefeldt-style ännu mer! Det ger ju uppenbarligen rejäla resultat och då är det värt all bortprioritering av annat.

Så - välkommen påskhelg!

fredag 15 mars 2013

Strunta i kylan

Ja, det var vad jag gjorde igår! Skam den som ger sig tänkte jag och gav mig ut. Underbart var ordet! Som alltid!

Jag kom hem, efter en eftermiddag med en massa möten, och hade ont i huvudet. Riktig skallebang! Men jag tänkte att det blir ju knappas sämre av en löptur och säkert inte bättre av att sova heller. Så jag drog på mig löparkläderna och gav mig iväg.

Hade satt upp som mål att jag skulle hålla på i 60 minuter så jag tog det lite lugnt i början. Tjockisen springa i 60 minuter = jobbigt! Mötte en snubbe och blev lite rädd, jag brukar ju vara själv i skogen så där dags. Hu! Vad gör han här liksom? He he... skogen är fri! Men jag tog rundan baklänges, vilket ju inte heller är en nackdel. Ombyte förnöjer.... Och herre nån vad vacker det är!

Sol, ljus och detta....
 


Kan man bli annat än lycklig och huvudvärksfri? Nej, faktiskt inte!
 
 
Så jag fick utöka min långa runda som nu är den korta. Det som förut tog 60 minuter att ta sig runt tar nu bara 45. Det är väl för härligt när man får så här snabba resultat?

torsdag 14 mars 2013

Vinterland


Alltså - när man kommit igång med löpningen ute och är förälskad i sin sjö. VARFÖR kommer det då massor snö och en jäkla massa minusgrader? Jag har inte beställt det i alla fall. Alla omrking mig tycker att det är sååååå vackert. Jag kan tyvärr inte uppskatta detta i mars, då det ska låta dripp-dropp och man ska svettas i sin vinterjacka. Det är inte roligt, inte roligt alls! Jag vill kunna springa ute. Snön går an, men kylan! Får ju astmakänningar av att gå från bilen när det är -15! Hur ska man då kunna springa?! Löpbandet lockar ju inte direkt nu när det är så ljust och fint ute. Jag har ju lixom fått smak på det där härliga underbara ute. Det är klart att man vet att det är så här varje år, men jag fixar det inte ändå. Tyvärr. Jag är ändå ingen vinterälskare, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Så det här med vinter alltså, kan vi inte bara skippa det? Det är vackert - på julen! Annars aldrig. Jag gillar inte kylan, men kan till och med motivera mig att springa med dubbla tröjor och löparjacka i år, bara för att jag mår så bra av det. Men när jag inte ens mår bra, får astmakänningar och fryser. Nej, då går det bara inte att motivera sig. Summa sumarum - jag är född på fel jordhalva! Gillar inte brun mat och kyla. Punkt. Jag menar - brunkål, bruna bönor, kålgryta, kålpudding, köttbullar med brunsås, kalops. Allt är ju brunt! Men det löser man med att strössla över lite persilja bara. Just sayin'.

Jag menar byta detta...
 
 
Mot detta......
 
 
Ledsen, men då blir jag en riktig bitterf***a!
 

onsdag 13 mars 2013

PT-omgång nr 3

Så har nu hela 6 veckor gått - eller snarare flugit förbi.  Men roligt har jag haft under tiden. Svettats och slitit och svettats lite till.

Men så var det då i måndags dags för omgång nr 3 med min PT. Jag hade fått veta innan att vi skulle köra hårt och gå igenom lite alternativa övningar till de jag kör nu. För att kunna variera sig lite, det kan ju bli tråkigt annars... (Who am I kidding? Det är ju sjukt tråkigt ändå, trots variation...) Men i alla fall. Vi värmde upp, som alla andra gånger tidigare, och det gick att prata under tiden. Är inte det ett framsteg så säg?! Och sedan körde vi igång! Och jag fick beröm! Och jag älskar det! Min hållning har förbättrats avsevärt och det förklarar ju varför jag inte har så ont i ryggen längre. Únderbart! Men så körde vi på lite, och jag har ju fått lite rutin med det härmed gymträning nu ju. Så den här gången blev jag riktigt svettig. Trots att jag fick pausa lite när PTn visade mig nya övningar blev jag darrig i musklerna som fick jobba. Tur kanske att hon visade, så jag fick hämta andan. Men såååå mycket roligare det är när man har fulla uppmärksamheten från någon som peppar en att orka det där lilla lilla sista man har kvar i kroppen. För på något konstigt sätt så har man ju alltid det. Undrar varför? Är det något slags skydd man har... för att OM man skulle bli jagad från gymmet av någon galning ska man ha liiiiite krafter kvar att kunna springa därifrån. Eller varför annars? Och vad är egentligen sannorlikheten för att det skulle hända? Tokigt,... Måste fråga mina kloka "vit-rockar" till kollegor om de vet något om det här...

Vi körde i alla fall lite rodd-variant fast med hantlar på en lutande bänk, lite andra hantelövningar. Sedan körde vi igenom några av de maskiner som jag ska köra och slutade på mattan i ett hörn av gymmet. Å - stretch tänkte jag! My ass heller! Nu skulle vi köra mage! MYCKET mage! Rumplyft, om och om och om igen. Och igen. Och så lite höftlyft.

På stapplande ben men med ett leende på läpparna gick jag sedan därifrån. Jag är så galet glad för att jag fick det här av min älskade i julklapp! Den bästa julklappen ever! Och visst, jag är glad över att jag är så pass motiverad att jag faktiskt kör mina pass som jag ska varje vecka. Ryggens mycket mycket bättre mående är ju en del av motiveringen. Att alla våra vänner kommer få höra om vilken latmask jag är, det är en annan. Det är, av vilken anledning det nu må vara, helt enkelt så skönt att motivationen finns där oavsett om jag jobbar upp den eller inte!

fredag 8 mars 2013

Det vidrigaste som finns...

... ja vad kan det vara?

Jo - Cancer! Fy fan för det! Inom loppet av bara några veckor har jag fått reda på att en av mina vänner drabbats av livmoderscancer och en kollega av någon form av myelom. Vidriga vidriga sjukdom!

Vänninan, 35 år gammal, gick på sin första cellgiftsbehandling i måndags. Samma dag som vi på arbetet fick reda på vad det faktiskt var med kollegan som blivit överdrivet dålig av sitt diskbråck...

Hela veckan har mina tankar upptagits av detta och energin tryter trots allt lite. Det hela kanske förvärras av att det är kollegan som sitter vägg-i-vägg med mig annars. Man påminns om hur tomt det är. Jag saknar det där gastandet mellan rummen - "Eeeeeeeeeeeliiiiiiin!" och jag som svarar "Jaaaa-aaaaaa?". Det är lite hjärtligt på något sätt. Visst, det skulle ju lika gärna kunna varit så att han var på semester men nu vet jag ju att det inte är så och det blir så mycket mer påtagligt då

Man tänker på hur hemkt de har det, hur mycket tankarna måste snurra för dem, hur deras familjer mår, hur livet så snabbt kan förändras. Att jag och min familj får vara friska är en ynnest - det viktigaste av allt i livet! Är man bara frisk betyder egentligen allt annat ingen roll!

Så jag säger som Ung Cancer de sammanfattar det så himla bra och enkelt så att alla förstår. Det är så vädigt väldigt sant - Fuck Cancer!

Det känns väääääldigt bra att jag deltar i Spin of Hope 23/3, som ju är en insamling till Cancerfonden. Forskningen måste fortgå - annars finns ingen chans att vi kan bota alla som drabbas. Så - träning till förmån för detta ändamål måste väl vara den bästa träningsformen någonsin?

tisdag 5 mars 2013

Min älskade sjö

När jag väl kommit igång med löpningen och var inne på nästa steg i träningen - då slog magsjukan till....

Sportlov och kidsen var hemma själva, jag tog mig iväg tidigt till jobbet. Vid 10.30 börjar jag må lite illa, men det gör man ju ibland. Vid 11 ringer Trollet och ber mig komma hem för att hon mår illa. Jag kastar ihop mina saker, tar med mig en påse (i fall att) och småspringer till bilen och kör hem. 10 minuter efter att jag kommit hem börjar det.... toan - sängen, toan - sängen. osv.... Fy! Sen börjar Trollet efter en stund också och då ringer jag hem min älskade man. Han kommer direkt! Älskade maken!

Ja, här avtar ju träningen lite kan man säga. Tre dagar som jag ligger fullkomligt däckad i sängen gör inte så mycket för flåset, om vi säger så... Men man håller ju vikten i alla fall, hungern efter mat finns inte riktigt där. Alltid något....

När det gått 4 dagar och jag inte varit utanför dörren så tvingar mannen med mig på en promenad. Herregudars vad gudomligt skönt med frisk luft och lite moves! Även om det kändes vingligt och det inte direkt var något personbästa på rundan. He he... Men i alla fall. Det gav mersmak och jag kom så smått igång igen.

Sedan hände det - jag köpte de revolutionerande löpardubben! VARFÖR jag har inte köpt dessa tidigare? Det var min lövely PT som tipsade mig om dessa. Jag sprang på is - glashal is! Och inte ett uns av halkning fanns det! Var jag sprang då? Jo, till gymet! För nu har det köpts gymkort också minsann! Jag sprang till gymet eftersom jag var sen... i vanlig ordning. Ja ja, det var ju bra - uppvärmningen klar lixom. Jag hade bokat tid med en tjej som skulle visa mig motsvarande maskiner som jag och PT:n gått igenom. Det var en av den mest framstående bimbon jag träffat, skulle det visa sig. Hon hade väldigt svårt att hitta motsvarande maskiner som jag behövde och jag fick förklara en del för henne om vilka övningar jag skulle göra, hon kunde inte läsa sig till det enligt mitt schema som PT:n skrivit. Oh my... Men - till slut hade vi, tillsammans, hittat allt vad jag behövde så jag kunde köra igång. Den här gången var det lite roligare faktiskt. Inte så endorfinerna sprutade direkt men ändå lite bättre känsla i kroppen när jag gick därifrån. Det gör ju nytta och det känns! Mina ryggproblem är aningen bättre redan, kanske för att jag hittat musklerna som behöver jobba. De som fått vila alldeles för många år på kontoret...

Inspirationen av löpardubben fanns ju kvar som en liten skön känsla i kroppen så jag planerade in ett löparpass i skogen. Gick hem tidigt från jobbet en av de här sköna soliga dagarna för att hinna köra ett pass innan det blev mörkt. När det blir mörkt kommer svinen fram i skogen... vildsvinen! Och de slipper jag gärna hälsa på faktiskt! Så jag gav mig ut och det gick ju hur bra som helst. Lite PW som uppvärmning och sedan jogga på. Så skönt! Vilken känsla!!! Så till slut kom jag fram till min älskade sjö som jag inte sett på flera månader. Nu var det ju is och snö men känslan av att se den igen går inte att beskriva - jag älskar den! Det är något som händer i mig när jag kommer till sjön. Jag kan bara stanna och andas - andas in ny energi! Det är  mitt lilla andningshål och ställe för återhämtning.


 
Så nu har det blivit fler rundor hit upp i skogen. Och fler lär det ju bli! Det bästa är att inte så många med mig verkar ha upptäckt revolutionen löpardubb så jag är mestadels själv på rundan. Det är också otroligt skönt!
 
Konstaterar än en gång att jag är endorfin-knarkare av rang...