PT-omgång nr 3

Så har nu hela 6 veckor gått - eller snarare flugit förbi.  Men roligt har jag haft under tiden. Svettats och slitit och svettats lite till.

Men så var det då i måndags dags för omgång nr 3 med min PT. Jag hade fått veta innan att vi skulle köra hårt och gå igenom lite alternativa övningar till de jag kör nu. För att kunna variera sig lite, det kan ju bli tråkigt annars... (Who am I kidding? Det är ju sjukt tråkigt ändå, trots variation...) Men i alla fall. Vi värmde upp, som alla andra gånger tidigare, och det gick att prata under tiden. Är inte det ett framsteg så säg?! Och sedan körde vi igång! Och jag fick beröm! Och jag älskar det! Min hållning har förbättrats avsevärt och det förklarar ju varför jag inte har så ont i ryggen längre. Únderbart! Men så körde vi på lite, och jag har ju fått lite rutin med det härmed gymträning nu ju. Så den här gången blev jag riktigt svettig. Trots att jag fick pausa lite när PTn visade mig nya övningar blev jag darrig i musklerna som fick jobba. Tur kanske att hon visade, så jag fick hämta andan. Men såååå mycket roligare det är när man har fulla uppmärksamheten från någon som peppar en att orka det där lilla lilla sista man har kvar i kroppen. För på något konstigt sätt så har man ju alltid det. Undrar varför? Är det något slags skydd man har... för att OM man skulle bli jagad från gymmet av någon galning ska man ha liiiiite krafter kvar att kunna springa därifrån. Eller varför annars? Och vad är egentligen sannorlikheten för att det skulle hända? Tokigt,... Måste fråga mina kloka "vit-rockar" till kollegor om de vet något om det här...

Vi körde i alla fall lite rodd-variant fast med hantlar på en lutande bänk, lite andra hantelövningar. Sedan körde vi igenom några av de maskiner som jag ska köra och slutade på mattan i ett hörn av gymmet. Å - stretch tänkte jag! My ass heller! Nu skulle vi köra mage! MYCKET mage! Rumplyft, om och om och om igen. Och igen. Och så lite höftlyft.

På stapplande ben men med ett leende på läpparna gick jag sedan därifrån. Jag är så galet glad för att jag fick det här av min älskade i julklapp! Den bästa julklappen ever! Och visst, jag är glad över att jag är så pass motiverad att jag faktiskt kör mina pass som jag ska varje vecka. Ryggens mycket mycket bättre mående är ju en del av motiveringen. Att alla våra vänner kommer få höra om vilken latmask jag är, det är en annan. Det är, av vilken anledning det nu må vara, helt enkelt så skönt att motivationen finns där oavsett om jag jobbar upp den eller inte!